Mitt ”bra” är någon annans dåligt.

Var börjar man? Kanske med att det är inte synd om mig, jag har många vänner det är mer synd om. När det är sagt så blev jag överrumplad i måndags när allt hos mig rasade ihop. Var inte förberedd alls, och de aggressiva förloppet gick snabbt.Jag blev nog också förvånad, som när man tycker- nu är vi igång, nu går det ”bra” och det händer mycket. Då smäller det till.

Det händer mycket

På torsdagen efter några dygn utan att kunna äta och dricka och med värk så blev det akuten. Provtagningar och dropp , en del prover är inte klara och det behövs lite mer samtal med läkaren för att reda ut allt tills dess: väntan och vila.

Jag skriver inte detta för att få medlidande utan för att DU min vän som kämpar ska veta om att du inte är ensam.Det är lätt att tro att den man går i samtal hos aldrig upplevt en dålig dag i sitt liv. Men tro mig de flesta av oss vet vad nöd vill säga, vi får också kämpa och gå igenom saker. Vi lever inga perfekta eller glassiga liv. Så jag tänker ta dig med till några rader jag skrev ihop förra veckan när sängen var min värld. För att du ska veta att jag vet vad nöd och förtvivlan är.

Du är inte ensam

5 september 2019

Min kropp kan falla ihop på några få timmar. Från uppåt till neråt. Från lite igång till inte alls. Den vill inte, den strejkar. Kraften rinner ur kroppen och det enda som finns kvar är trötthet, värk och förtvivlan. Det går för fort jag hinner inte med. Lutar huvudet mot min älskades axel som genom 33 år är så van och trygg. Men jag vänjer mig aldrig.

Vänjer mig aldrig

Brukar gå att trycka på framåt, men nu får jag bara vara en åskådare till raset. Står på skakiga ben i duschen lutar mig mot en vägg för att inte ramla ihop.Sängen enda platsen för förfallet .Där kan jag kvida och försöka få till några minuters sömn här och där. Vill inte att någon ska se detta som blivit jag.

Vill inte någon ska se detta som blivit jag

Går några steg blir andfådd och så trött tillbaks till sängen igen innan yrsel tar och sätter stopp. Familj och de nära som vet hör av sig, jag orkar prata en liten stund. Försöker lindra deras oro, de ger av sin kärlek och omtänksamhet. Trött igen, låt mig sova. Natten är värst , sover en halvtimme, vet inte vad tiden är försöker somna om. Börjar tänka för mycket gråter av självömkan och alla ”varför”tornar upp sig. Finns inga svar bara jobbiga känslor.

Alla varför tornar upp sig

Somnar av utmattning vaknar igen, ont och måste upp, sen tillbaks igen. Ångesten dyker upp med mörkret i släptåg bestämmer mig be de dra ut härifrån, det hjälper. Huvudvärk kommer och aldrig har den känts så. Sätter på lovsång, sjunger med och ber och till slut får jag ro att sova. Drömmer konstiga drömmar om människor som blir räddade, ett tema här annars också.

Lovsjunger och ber

Sover, vaknar, sover, vaknar. Dag 1, 2, 3, 4, 5 ??……Känner att detta kommer ta tid, att hitta nya krafter, tid att bli bra vad nu det är. Mitt ”bra” är klart någon annans dåligt. Tar ett myrsteg framåt och dricker en mun vatten hoppas kroppen tar emot annars nytt dropp igen. Är aldrig förberedd på dessa skov när marken försvinner under fötterna men blir livrädd varje gång att vändningen inte ska komma. Men tänk om det vänder idag? Hoppet finns kvar.

Läs gärna i Bibeln Psaltaren 91:2

Love carolinelekardal